Vägra skämmas

Att skämmas har nog vi alla gjort. Jag har känt så hur mycket som helst. Mest för att jag varit osäker/ blyg/ obekväm och det var inte förrän jag skaffade barn som jag insåg att det finns inget att skämmas för.

Jag har skämts för att det varit stökigt hemma, men nu om det är stökigt eller om vi inte plockat bort efter oss så erkänner jag bara... "Ja, vi har stökigt. Vi tar det sen när vi får lust och tid." Jag hindrar ingen från att komma till oss bara för lite stök, men ursäktar den inte heller.

Jag har skämts då min unge låg på affärens golv skrikande och sparkandes över någon litan banal sak. Och det var här någonstans jag insåg att jag inte skulle skämmas. Det är ju ungen som skriker, sparkar och ligger på golvet! Inte jag! Nej, jag pratade i normal samtalston, sa att nu vill jag inte höra mer på detta för vi skulle handla färdigt. Sen gick jag...

Då min hund skiter eller spyr på fel ställe skäms jag inte för det är hunden som gör det, inte jag!

Och Astrid verkar inte heller skämmas över det...

Nä, ödsla tid på nå viktigare än att skämmas....... Som kramar, man kan aldrig göra tillräckligt många kramar!!